Rummet före stormen

Så var det dags igen. I morgon bär det av mot langkawi i malaysia. Och som vanligt ser vårt rum ut som hela havet stormar när vi packar.

Snö?

Här är sanden så finkornig att vi kan krama bollar och tänka på er där hemma.

Lata Lipe

Här händer inte mycket. Några båtar far förbi, några myror kittlar på benen, några turister strosar sakta. Ungefär så. Och så mycket mer behövs ju inte heller.

Glad lucia!

Någon med ljus i håret har vi inte hittat här, men det finns desto mer ljus i träden. Mysigt!

Lurade

Så var det dags för oss att ta oss mer mot malaysia för att förnya våra visa. Första anhalten bestämdes till koh lipe, och så var då frågan hur vi skulle färdas dit. Buss - nja, billigt, men långt och genom vissa bråkiga områden på land. speedboat - nja, snabbt men skumpigt för frans. Så då tog vi en stor färja - trodde vi. Efter att ha köpt dyra biljetter blev vi lotsade till en speedboat trots allt. Och efter två timmars skumpande, halvdöva och med ömma bakar, kom vi till piren i det farliga området som vi ville undvika när vi valde bort bussen. Och där väntade äntligen den stora färjan som vi trodde att vi skulle åka med hela vägen. Ja, ja - vi kom i alla fram!

Här bor vi

Blue andaman är ett lugnt ställe, och vi har lyckats få ett rum med inte bara en, utan två pooler utanför dörren, och så havsutsikt på det. Den blå dörren till vänster leder till vårt rum.

Koh Lanta

Frans gör sig redo för ett dopp i poolen. Krypstilen är väl lite udda, men han ålar sig fram med förvånansvärd kvickhet. Och blev väldigt nöjd när han på egen hand kunde krypa in i badringen.

Massage på stranden - ömma muskler får sig en omgång!

En härlig kväll i Saladan, Koh Lantas stad.

Oj, staden har vuxit! Nu når shoppingstråket nästan hela vägen till den första långgrunda stranden. Vi skippade Long Beach (det finns en sådan på nästan alla öar) och har istället tagit strand nummer tre, Klong Khong Beach, som är lite stenigare, men lugnare. Och så åkte vi förstås in till Saladan för att äta ute på piren, på någon av deras fantastiska fiskerestauranger. Härligt!

På väg igen

Efter fyra dagar sa vi hejdå till familjen Sjöström-Eriksson och styrde kosan mot Phi Phi Island. En bilfri ö, men annars finns allt i överflöd - särskilt turister, buckets och discodunk. Vår strand var lugn och fin, men inne i staden var det full rulle. "Om det nu finns några thailändare här, var bor de då?" hörde vi några andra turister undra. Ja, det kan man fråga sig. Efter två nätter åkte vi med longtailbåt till Long Beach. Där är det betydligt softare, vattnet är kristallklart och det simmar färgglada fiskar ända inne vid stranden.

På Hill Resort upptäckte vi alla tre att Frans kunde dricka ur sugrör! En stor upplevelse för oss alla - nu står bananshake på menyn varje dag. (Tack Hannah för tipset!)

Stämningsfullt skymningsljus på Long Beach, Phi Phi Island.

Inte fullt lika stämningsfullt... En lugn middag på stranden utvecklades på tio sekunder till totalt kaos, där pappans noggrannt inställda bild försvann helt. Sitt still! skrek Johan, och samtidigt välte Frans ut kvällsgröten och dök ner under bordet, mamman reste sig upp för att torka och pappan duckade bakom en stol.

Longtailbåtarna går i skyttetrafik till de olika stränderna på Phi Phi Island. Under våra dagar där såg vi en elmoped, det var det närmsta motorfordonet vi kom. Packning, byggmaterial och varor drar man runt på stora cykelkärror, minus cykel.

Strandpromenad på Phi Phi Island.

På färjan vidare mot Phi Phi.

Möte

Det är inte bara stora tjejer som gillar Frans, de små är också nyfikna på hans korviga små händer och fötter.

Khao Lak - tolv år senare

För tolv år sedan var vi här i Khao Lak och dök i vad som måste vara ett av världens finaste dykvatten, Similan Islands. Dykindustrin har vuxit betydligt sedan dess, och antalet dyk har ökat mer än priset. Det bästa sistaminuten-erbjudandet vi såg var 14 dyk för 18 000 baht, cirka 4500 kronor, inklusive boende och mat ombord på en båt. Men det får bli en annan gång! Vi hann däremot med en utflykt till en av de stränder vi besökte sist, där Poseidon Bungalows ligger kvar.

Hejhej!

Å, så kul att träffa Hannah, Måns och världens sötaste Maja! Inte nog med att vi fick trevligt sällskap - det blev dessutom påfyllning av osötad gröt och nya fräscha nappar till Frasse, samt en stor påse saltlakrits till Johan.

Hannah, Maja och Måns och många skålar med god mat.

Maja vet redan hur man läser en meny - Frans är mer inne på att äta bordsskivan. God lunch på Khao lak resort, där familjen Sjöström-Eriksson bodde.

Måns och Maja.

Strandpromenad in till stan - fast det var lite av ett äventyr över stenar, gräs och ett och annat litet vattendrag. Stora gatan var betydligt lättare att ta sig fram på.

No problem!

Kan vi få titta på rummet? Jodå, det skulle gå bra, sa den vänlige mannen på hotellet i Khao Lak. "But very far, maybe five minutes walking". Jamen, det är okej, sa vi. Men se, det var alldeles för långt att gå. Minuten senare stod en motorcykelkärra och väntade på Frasse och hans vagn. "Slowly", sa mannen. Efter en halv sekunds övervägande kändes det okej, och rummet blev vårt för en natt.

Kommer de aldrig...

Frasse väntar otåligt på sina föräldrar som jagar runt efter bussen till Khao Lak.

Sådärja, nu var vi på väg! Lokalbussen från Phuket Town stannar vid vad som verkar vara varenda övergångsställe, men vi kom ändå till Khao Lak på dryga två timmar.

Resa runt Phuket

Frans och Mr Thorn, vår taxichafför.

Stränder är det gott om, men skuggan får man ta med själv - paraply är bra för alla väder.

Vi tog en taxitur runt Phukethalvön innan vi åkte vidare mot Khao Lak. Stränderna ligger på rad efter varandra; Kalim, Patong, Karon, Kata, Kata Harn Noi. Längsta stoppet tog vi i fiskebyn Rawai, där vi också åt på stranden. Vår chaufför heter Mr Thorn och han tog också med sin söta och väldigt gravida fru på turen. Hon pratade bra engelska, så vi fick guidning och en hel del bakom kulisserna-information; som till exempel att det var svårt att få en turistshop med jeans och t-shirt att gå runt, att hon hade drivit sin affär med förlust i fem år och att allt försvann i tsunamin, men att de ändå kände sig lyckligt lottade som inte förlorade någon i familjen. Som ersättning för affären har hon fått 20 000 baht från regeringen, ungefär 4 000 kronor. Inte mycket för den som förlorat alla möjligheter till inkomst. Det är annars en stor fråga här: "Where is the money?" En hel del av de pengar som var avsatta för att hjälpa thailändarna på fötter igen verkar ha försvunnit i andras fickor.

En sen middag på strandkanten i Rawai.

Och i Rawai är det förstås ingen tvekan om att man ska äta fisk - färskare kan det knappast bli!

Mr Thorns fru, som snällt guidade oss runt Phukethalvön. Tredje barnet beräknades komma på nyårsafton, och hon hoppades på en pojke till - "if girl, I have to worry", som hon förklarade det. I bakgrunden syns stränderna - Karon och Kata.

Varje gång vi packar ner våra saker för att förflytta oss någonstans så suckar vi över all packning. Frans suveräna bärstol har vi däremot inte klagat på hittills.

Till surin med songthaew

In till phuket stad kan man åka kollektivt med songthaew, och då passerar man också en del andra stränder på vägen. Vi gjorde en tur till surin, men stranden var liten och mer turistg än kamala, om än på ett avslappnat sätt. När vi skulle hem igen kördes songthawen av en vild och ung chaufför som hade båda fötterna på gasen och den finaste bilen. Snurrande fläktar, musik på högsta volym, målade blommor i taket och planscher med solnedgångsvyer på väggarna gjorde resan mer minnesvärd än själva stranden.

Kamalas ikea

Vid huvudgatan finns ett plåtskjul som inte ser mycket ut för världen - men det rymmer allt och lite till. Plastbyttor och hinkar, skruvar och kastruller, pallar och draperier, kammar och plastankor. Efter att ha klämmt och kännt på allt köpte vi till slut hink och spade till frans.

Hejdå, Benjamin Resort!

Vi stannade i Kamala i drygt tre veckor och kan inte förstå det själva. Vi gör ingenting och det är - fantastiskt. Vi sitter på balkongen, tittar ut över havet och går ner och badar på eftermiddagarna.
Benjamin Resort var tänkt som ett tillfälligt boende, men det enda tillfälliga med det har hittills varit de olika rummen vi har haft. Först ett utan utsikt och med balkong rakt in i ett annat hotell. Sedan ett rum med fin utsikt och världens kallaste aircondition, termostaten var paj så den gick dygnet runt och det blev kallt, mycket kallt - lite som att sova i ett kylskåp eller i en Seven-Eleven-butik, om man så vill. Därefter fick vi ett hörnrum med dubbla balkonger, och slutligen ett rum på taket med trettio kvadratmeter terass för oss själva. Underbart!

Loi Kratong

För någon vecka sedan var det festival i Kamala, Loi Kratong, som står för både någon slags rening och samtidigt hopp och önskningar inför nästkommande år. När tidvattnet är som högst skickar man ut en så kallad kratong i vattnet - en båtliknande liten farkost,oftast bestående av bambubotten och dekorerade med blommor och blad, rökelse och ljus. Det sägs att man skall klippa av sig hår, naglar och annat skräp från kroppen och lägga det i en kratongen, och på så sätt symboliskt bli av med allt orent, gammalt och dåligt, och sedan skjuts kratongen ut i vattnet medan man ber en önskning. Det blev en superfin kväll, med massor av faranger och thailändare på stranden, matstånd och uppträdande i parken, och fullt av thailändska lyktor som skickades upp över havet.
I parken där man har rest ett monument över tsunamins offer är det i vanliga fall lugnt och tyst. Under Loi Kratong var det allt annat än det - hög volym i klassiskt spruckna högtalare, glittrande lampor överallt, matförsäljare med kokosplättar, kycklingspett och äggpannkaka sida vid sida.
På scenen var det sång, dans och sedan (tror vi) var det dags för kvällens huvudattraktion: en skönhets tävling för barn, eller om det nu var vem som hade den finaste klänningen. Och så fanns det förstås en attraktion till, vid sidan av scenen. Han hette Frans och finns numera i Kamalas alla fotoalbum.
När de thailändska lyktorna seglade upp mot skyn var stämningen snudd på magisk. Och jodå, många brann upp istället för att lyfta. En landade en halvmeter från vår vagn, andra i träden och någon strök i håret på ett gäng turister som inte uppmärksammade thailändarnas varningsrop.

Äckligt gott

Visst, det ser varken gott eller hälsosamt ut, men oj, så smart när det ska ätas frukt på egen hand. Här är det melon, banan och mango i sugtutan, samt en hel del yoghurt på kinderna.

Kamala beach

Vårt hotellrum

och alla vattenskotrarna utanför...

Kamala beach är ett ganska lungt ställe. Stranden är ungefär 2 kilometer lång och formad som en månskära, men jämfört med Patongs 4 och Bang Taos 8 kilometer (en strand bara några kilometer norrut) känns den ganska hanterbar för en motionspromenad.
Än så länge råder här försäsong, men det rustas och byggs, nya strandskjul sätts upp, solstolar ocn massagebänkar bärs ut i rader. I skrivande stund är väl ingen här riktigt säker på om det kommer bli någon peak till jul, dels på grund av det ekonomisk läget i världen, dels på grund av att flygplatsen i Bangkok har varit ockuperad.
Men än så länge tror man på att december ska bli en bra månad med "good business" för alla som behöver det. Hittills märks turistförväntningarna mest morgon och kväll, när en bil kommer farande med sex vattenskotrar på släp, vilket ser ganska intressant ut när de ska upp för guppet vid vårt hotell. Och häromorgon upptäckte vi till vår besvikelse att den finaste delan av stranden också hängnats in för vattenskotrarnas skull - säkert bra, men det kändes samtidigt tråkigt och väldigt tillrättalagt.
Vi bor som tur är i södra delen av stranden, där fiskelägret, båtvarv och skola finns och där den thailändska vardagen tycks komma i kapp. Gott om vanligt folkliv att titta på!

Mamma Heinz

För den som är van de dignande hyllorna i svenska affärer känns barnmatsutbudet här ganska magert. Efter noggrannt letande först i Bangkok och sedan i Phuket, har vi nu hittat fyra sorters mat: morot&pumpa, majs&palsternacka, kyckling med pasta och ris med grönsaker. Allt från mamma Heinz, mer känd som mamma ketchup - och de sparar inte på sockret i barnmaten heller. Men de gör å andra sidan inte heller Nestlé när det gäller gröten. Hemma vekar det största försäljningsargumentet vara "inget tillsatt socker". Här verkar det vara att allt smakar vaniljsås. Tja, Frans har inte klagat hittills, precis.

Tänder!

De syns inte på den här bilden, men de finns - tre nya tänder!

Dagarna flyter på

Efter tre är temperaturen perfekt för Frasse, både i vattnet och på land. Sandinbakad plastfisk hör till favoriterna.

Sovstund i solen

Så har vi då hunnit lämna bangkok och landat i kamala, som väl närmast kan beskrivas som en strandstad - två kilometer sandstrand, en turistgata med restauranger och skräddare, som naturligtvis vill sy de allra finaste kostymer åt oss, samt en riktig thai-gata med allt från järnaffärer till supermarkets några hundra meter längre bort. Allt verkar trivas i någon slags symbios. Det verkar rätt lugnt, så vi hänger kvar ett tag till.

Gatuliv

Som vanligt levde vi mest gatuliv i Bangkok. Johan förfasade sig över att kycklingspetten ökat i pris från 5 baht till 10 baht, men annars var vi nöjda för det mesta. Det blev en hel del kvällsflanerande eftersom Frans hade jetlag och var lite dåsigare än vanligt i värmen, men å andra sidan är ju Bangkok en stad som aldrig sover.

I goda vänners lag

Under veckan i Bangkok hann vi också med att träffa Johans arbetskompis Monica och hennes man Leif. En kväll satte vi Frasse i vagnen och följde med dem till en ny och god restaurang, Bang Chai, där vi smakade på bananbladsinlindad kyckling och mango med sticky rice. Gott!