Thailändsk teknik och snart hemma igen

Ja, så mycket bloggande blev det inte efter det att Sanna snorklat med sin telefon. Den tvärdog, och med den alla anständiga möjligheter till kommunikation. Efter många, långa prövningar och elaka ord kan vi konstatera att den thailändska tekniken inte har kommit så långt som skyltarna lovar: "high speed" och "wi-fi", pyttsan!

I timmar satt Sanna och svettades brevid en engelsman på Koh Lipe utan resultat. Och i Malaysia kunde vi inte ens mejla. I Phuket tändes en strimma hopp, men det slocknade snart. På Koh Lanta checkade vi in på ett hotell som utlovade "free wi-fi", och den var så fri som fågeln och hade stuckit i väg någon annanstans. Och på Koh Jum fanns det inte ens el och dessutom pajade vi kameran, så nu fanns det inte heller några bilder. På Koh Chang fungerade det faktiskt riktigt bra, men då var vi så långt efter med uppdateringarna att det ändå bara kändes hopplöst. Nej, bilder och berättelse får vänta tills vi är hemma igen.

Men; om det nu har strulat med internet under resan, så är det också det enda. Allt annat har varit helt fantastiskt, och det känns lite sorgligt att sätta punkt och åka hem - visst längtar vi efter alla därhemma, men inte efter snö och slask! Men underbart är kort (nåja, tre månader, så vi ska inte klaga) och klockan 20.00 den 15 februari är det tänkt att vi ska landa på Arlanda.

Vi ses snart!

Malaysia

Från Koh Lipe åkte vi till ön Langkawi i Malaysia, en timmes färd med speedboat - så långt allt och väl! Men av någon anledning trodde vi att det skulle vara "same, same" i Malaysia som det är i Thailand - men "very different!" Langkawi var sprängfullt av semesterfirare, och det var tji omöjligt att få tag i hotell.

Efter ett par timmes letande fick Johan tag i vad som liknande en tågkupé med fyra vällegade sängar, ödlebajs på golvet, matta med hål i och en fläkt som gjorde vad den kunde för att vifta bort mögellukten.

Dagen efter fick vi tag i ett bättre rum, och Langkawi kunde äntligen visa sig från sin rätta sida, med klart vatten och pudervita stränder med finkorning sand. Efter gårdagens chockmöte med Malaysia slöade vi slöade i skuggan, doppade oss i havet i bland och på kvällen kunde vi till och med le i solnedgången igen.

Och så var det då dags att ta oss tillbaka. För att göra det enkelt för oss köpte vi en paketresa till Patong och Phuket i Thailand. Och eftersom vi nu var i Malaysia, så fungerade ingenting som vi hade tänkt oss. Våra paketrese-klisterlappar på bröstet betydde ingenting när vi kom till färjan, som var fullsatt. Efter en timmes irriterade samtal mellan reseförsäljaren och ett antal upprörda turister så återstod två alternativ: ta pengarna tillbaka och sitta ner och vänta på nästa färja fyra timmar senare. Eller ta en färja som ledde till den Malaysiska bråkiga gränsen, därifrån ta minibuss till nästa ställe, och sedan en minibuss igen... och upprepa detta tills vi nådde fram. Vi valde att stanna och vänta på nästa färja, medan de andra turisterna drog vidare.

(och senare på Koh Lanta så mötte vi ett par av våra medresenärer igen - de hade kommit fram i tid, men efter fem byten mellan minibussar och ett väldigt stressande, bland annat så att de inte hann förlänga sina visum)

Rummet före stormen

Så var det dags igen. I morgon bär det av mot langkawi i malaysia. Och som vanligt ser vårt rum ut som hela havet stormar när vi packar.

Snö?

Här är sanden så finkornig att vi kan krama bollar och tänka på er där hemma.

Lata Lipe

Här händer inte mycket. Några båtar far förbi, några myror kittlar på benen, några turister strosar sakta. Ungefär så. Och så mycket mer behövs ju inte heller.

Glad lucia!

Någon med ljus i håret har vi inte hittat här, men det finns desto mer ljus i träden. Mysigt!

Lurade

Så var det dags för oss att ta oss mer mot malaysia för att förnya våra visa. Första anhalten bestämdes till koh lipe, och så var då frågan hur vi skulle färdas dit. Buss - nja, billigt, men långt och genom vissa bråkiga områden på land. speedboat - nja, snabbt men skumpigt för frans. Så då tog vi en stor färja - trodde vi. Efter att ha köpt dyra biljetter blev vi lotsade till en speedboat trots allt. Och efter två timmars skumpande, halvdöva och med ömma bakar, kom vi till piren i det farliga området som vi ville undvika när vi valde bort bussen. Och där väntade äntligen den stora färjan som vi trodde att vi skulle åka med hela vägen. Ja, ja - vi kom i alla fram!