Från Koh Lipe åkte vi till ön Langkawi i Malaysia, en timmes färd med speedboat - så långt allt och väl! Men av någon anledning trodde vi att det skulle vara "same, same" i Malaysia som det är i Thailand - men "very different!" Langkawi var sprängfullt av semesterfirare, och det var tji omöjligt att få tag i hotell.
Efter ett par timmes letande fick Johan tag i vad som liknande en tågkupé med fyra vällegade sängar, ödlebajs på golvet, matta med hål i och en fläkt som gjorde vad den kunde för att vifta bort mögellukten.
Dagen efter fick vi tag i ett bättre rum, och Langkawi kunde äntligen visa sig från sin rätta sida, med klart vatten och pudervita stränder med finkorning sand. Efter gårdagens chockmöte med Malaysia slöade vi slöade i skuggan, doppade oss i havet i bland och på kvällen kunde vi till och med le i solnedgången igen.
Och så var det då dags att ta oss tillbaka. För att göra det enkelt för oss köpte vi en paketresa till Patong och Phuket i Thailand. Och eftersom vi nu var i Malaysia, så fungerade ingenting som vi hade tänkt oss. Våra paketrese-klisterlappar på bröstet betydde ingenting när vi kom till färjan, som var fullsatt. Efter en timmes irriterade samtal mellan reseförsäljaren och ett antal upprörda turister så återstod två alternativ: ta pengarna tillbaka och sitta ner och vänta på nästa färja fyra timmar senare. Eller ta en färja som ledde till den Malaysiska bråkiga gränsen, därifrån ta minibuss till nästa ställe, och sedan en minibuss igen... och upprepa detta tills vi nådde fram. Vi valde att stanna och vänta på nästa färja, medan de andra turisterna drog vidare.
(och senare på Koh Lanta så mötte vi ett par av våra medresenärer igen - de hade kommit fram i tid, men efter fem byten mellan minibussar och ett väldigt stressande, bland annat så att de inte hann förlänga sina visum)
